På kirurgveckans sista dag, hölls en fantastisk och minnesvärd föreläsning. Inbjuden av Svensk Förening för minimalinvasiv kirurgi, MIK, var Rodney Peyton, brittisk kirurg och pedagog, som på ett mycket underhållande, inspirerande och tänkvärt sett föreläste om undervisning och lärande. Titeln var Surgical skills: ”teaching and learning”.

Tempot var högt, skärpan i tanken och talet märktes och auditoriet lät sig helt fångas. Mr Peyton lyckades på ett kärnfullt sätt förklara vad som är viktigt för ett lyckat samspel mellan utbildning och lärande i allmänhet och kirurgisk färdighetsträning i synnerhet.

Dagens kirurger har kortare tid för inlärning än vad man tidigare hade och tillfällena att lära och öva den operativa färdigheten är färre. Kommunikationsbehovet med andra yrkesgrupper, patienter, anhöriga och kollegor har ökat, vilket leder till att färdighetsträningen konkurrerar med en hel del andra viktiga sysslor.

Tiden för färdighetsträning är en bristvara, samtidigt krävs att vi håller en hög nivå på vårt arbete. Vi förväntas vara uppdaterade med den senaste tekniken, som kan vara patienten till gagn, vara patientens advokat, agera professionellt och prestera maximalt samt utbilda och lära upp nya kollegor, en situation som ibland blir mycket pressad.

Mr Peyton talade om fyra områden, vilka är avgörande för all form av utbildning och inlärning, nämligen: kunskap, kompetens, attityd och omdöme. Du lär ut det du gör, och det du tror på. Vad som ligger till grund för vad du som lärare försöker lära ut, är den samlade kunskapen inom området som du förväntas känna till, din egen faktiska kompetens. Vilken attityd du har inför den rådande situationen och vilken attityd eleven har till dig och den givna situationen spelar också en avgörande roll i en utbildningssituation. Ditt omdöme i allmänhet och till varje enskild händelse i synnerhet, påverkar också hur man som lärare lyckas lotsa sina elever mot högre kunskap och färdighet.

Lärandet beror på många faktorer. Motivation är en, kanske den viktigaste. Inom kirurgin är nog inte motivationen att vilja lära sig nya operationer något stort problem. Lärandet beror nu inte endast på motivation. Elevens kapacitet såväl som lärarens och organsitaionens är avgörande faktorer. Tidigare erfarenheter kan underlätta ett lärande, vilket ibland gör att man lättare ser vad som är relevant i en inlärningssituation eller vet vad som är relevant att lära ut. Hur lärandet i praktiken ser ut och är strukturerat avgör också hur det går. I detta avseende har införandet av operativa simulatorer brutit ny mark inom kirurgisk färdighetsträning. Nu kan kirurger under utbildning träna på standardingrepp upprepade gånger i simulatorn innan man opererar ”live” på människa.

Att få tid att reflektera över lärandet är viktigt. Tänkandet är skillnaden mellan utbildning och träning, och detta kräver tid.

Den som oftast lär sig mest på lång sikt vid en inlärningssitution är faktiskt läraren. Denne måste tänka igenom vad som är viktigt innan, och under utbildningssituationen samt efteråt reflektera över det som man gått igenom.